Dagen blev inte bättre direkt. Visserligen hade jag väntat mig att det skulle bli såhär, men det är ändå tråkigt. Du är ju så otroligt fin på alla sätt. Fattar inte varför det blir såhär. När jag äntligen hittar en kille som har både en fantastisk personlighet och ser jävligt bra ut så kan vi inte prata ordentligt. Det är inte första gången heller. Det tråkiga är att det verkligen finns något mellan oss, att du också tycker det, men att det inte kan bli något för att vi inte kan prata med varandra. Varför ska det vara så jävla svårt?
Tror ändå det var väldigt bra att vi pratade så att vi kan börja umgås som vänner nu, så att det slipper vara så jävla konstigt mellan oss. Men jag kommer sakna dig, trots att vi bara umgåtts två gånger. Det kändes verkligen som att det fanns något där, du är verkligen min typ. Men vi kan inte prata.
Men den kramen du gav mig, den extra kramen jag fick innan vi sa hejdå, när vi bara stod och höll om varandra och önskade att det skulle ha slutat på ett annat sätt, den kommer jag inte glömma. Det var en av de där få kramarna man alltid minns..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar