Jag hatar att misslyckas. Är inte van vid det, vet inte hur jag ska hantera det. Har faktiskt bara misslyckats på riktigt en gång tidigare i mitt liv. Nu menar jag inte att mitt liv har varit en dans på rosor, även jag har haft en del svåra tider, men när jag väl velat göra något har jag alltid lyckats. Utom med en sak. Eller ja, två nu.
Jag vet inte vad som är jobbigast med det. Är jag rädd för vad omgivningen ska tycka? Ja, jag är nog det. Även fast jag vet att det är en obefogad rädsla så finns den där. Egentligen vet jag inte ens om jag faktiskt har en press på mig utifrån att klara allt. Det kanske bara är något jag byggt upp, eftersom pressen från mig själv är så hög. Jag är nästan aldrig nöjd. Känner nästan alltid att jag kunde gjort bättre. På sätt och vis är det bra, eftersom det får mig att anstränga mig mer, men samtidigt gör det att jag bryter ihop totalt om det inte går som jag vill.
Känner mig så jävla dum på något sätt. Känner mig lite ovärdig. Börjar fundera på om jag verkligen kommer klara av det här. Men det vet jag egentligen att jag kommer. Jag är så otroligt envis. Mycket mer envis än vad folk nog vet. Jag har blivit ganska bra på att dölja det. Men nu ska jag ta fram det igen. Tänker inte misslyckas en gång till. Jag vägrar.
Man har inte misslyckats förän man har gett upp.
SvaraRadera