När jag var liten, inte mer än några år, fick jag mig en kompis. Hon bodde i Danmark, så vi kunde inte träffas så ofta, men när jag var nere och hälsade på min farmor och farfar träffades vi varje dag. Hoppade hopprep, lekte med hennes hamster, umgicks som barn gör mest. Trots att vi inte var speciellt gamla så följde hon med farmor och farfar en gång när de åkte och hälsade på oss i Sverige. Jag var tyvärr sjuk hela den veckan, men jag kommer ihåg hur glad jag var över att få träffa henne igen, över att få visa henne mitt hem och hur jag bodde. Det var en av mina allra bästa vänner när jag var liten.
När min kompis var i tioårsåldern flyttade hennes familj ifrån den lilla byn där mina farföräldrar bor. Vi tappade kontakten och träffades mer och mer sällan. På senare år har vi fått tillbaka kontakten lite, via bland annat facebook. Vi pratar inte direkt med varandra, men vi vet åtminstone vad den andra gör. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att skaka lite på huvudet åt det jag sett henne göra, det hon blivit till och jag skäms verkligen för det, men vissa saker har jag bara väldigt svårt att förstå. Jag kunde inte få det till att hänga samman. Hon kändes inte som samma person längre, hade förändrats så mycket. Det gör man visserligen på 10 år, men det var inte bara en vanlig förändring, det var mer än så. Jag förstod att det var något som inte helt stämde. Någonstans på vägen måste något ha blivit fel.
Jag kommer ihåg att jag sprang in i henne på en restaurang för ett antal år sedan. Det var innan facebook-tiden, när vi inte hade hört ifrån varandra på ett tag. Jag kände att något var galet, jag hörde på henne att allt inte var helt som det skulle, men mer än så visste jag inte och eftersom jag och hon inte längre umgicks kände jag att jag inte riktigt hade något med det att göra.
Min gamla barndomskompis har nu skaffat sig en blogg. Jag har varit inne och läst några få gånger och förstått att hon inte mår så bra. Att hon haft ett svårt liv, men att det börjar gå åt rätt håll. Jag har dock aldrig förstått vad som gått snett. Inte förrän idag.
Jag gick in och läste ett inlägg hon gjorde där hon berättade om sin barndom och helt plötsligt föll alla bitarna på plats. Nu förstår varför hon blev som hon blev, varför hon gjort det hon gjort och efter idag kommer jag aldrig se det på samma sätt längre. Nu förstår jag att det var ett rop på hjälp, ett sätt att överleva.
Det gör mig dock väldigt ledsen att folk ska behöva vara med om sånt här. Att barn ska råka så illa ut. Att det finns barn som blir slagna. Och att ingen runt omkring märkte något. Att jag inte märkte något. Även fast jag vet att det inte var mitt fel så känner jag skuld på något sätt, eftersom jag inte upptäckte att det var något som var fel. Och ännu värre, att ingen annan, ingen vuxen människa, gjorde något åt det.
http://www.miss-fail.com/p/hvorfor.html?spref=fb
Här kan ni läsa hennes historia. Jag tycker det är bra att hon berättar om det, så att folk kan se att det faktiskt händer. Så att folk kan öppna ögonen. För sånt här får bara inte hända.
.jpg)
-SXF517B2.jpg)
