Stadsluften skaver som sår i mina
luftrör. Skär som vassa små knivar för varje andetag jag tar. Det
trycker över bröstet och jag kippar paniskt efter andan, men det
enda jag får ut av det är att lungorna ännu en gång fylls av
avgasluften som svävar runt över den här staden.
Jag saknar den lätta, tunna luften som
jag andades uppe i norr. Den kalla, rena luften som fyllde mina
lungor. Hur jag varje gång jag gick av flyget tog ett djupt andetag
och direkt kände hur hela jag fylldes med liv igen. Hur trycket över
bröstet släppte och hur jag äntligen kunde andas igen.
Jag försöker stänga ute ljudet av
all trafik på gatan nedanför, försöker ignorera sirenerna från
ambulanserna som åker fram och tillbaka mellan sjukhusen. Provar på
alla sätt att tänka bort skriken och skratten utanför fönstret,
men det går inte. Det skaver i öronen. Det skär och jag kan inte
göra annat än att längta tillbaka upp till tystnaden. Till
nattpromenaderna där det enda som hördes var hur snön knarrade
under mina alldeles för tunna skor. Där jag kunde höra mina egna
andetag, mina egna hjärtslag.
Håller på att
bli tokig av raden av röda tegelstenshus och alla ljuskryss. Får
ont i huvudet av att mitt synfält fylls av asfalt och betong vart
jag än vänder mig. Saknar att vakna upp på morgonen och titta ut
över ett snölandskap. Vita grenar på små träd runt stora, fria
ytor av orörd nysnö. Öppen natur vart jag än vände mig och
bergen som tornade upp sig i fjärran. Solstrålarna som försökte
nå över bergstopparna några få timmar per dag och norrskenet som
helt magiskt fladdrade över staden och för en liten stund täckte alla stjärnor som vilade på natthimlen.
