en liten video

Här är en liten video från 200m-loppet förresten. Jag springer på bana 2 (innerst). Ser ut som ett tard, men vad fan, jag vann ju i alla fall!

För Johans skull..

..ska jag försöka mig på det här med att blogga igen. Kan inte lova att det kommer gå bra, bli intressant, att jag kommer fortsätta eller något. Men jag får väl helt enkelt ge det ett försök, när han nu bad så snällt!

Sitter här och pluggar, har tenta imorgon. Kommer inte gå bra. Ska ske ett litet mirakel för att jag ska klara den, men just nu orkar jag verkligen inte bry mig. Orkar inte bry mig om något som har med skolan att göra. Är så jävla trött på att plugga. Kommer säkert ångra mig i slutet av sommaren när jag sitter och behöver läsa den här sjukt tråkiga boken en gång till, men just nu har jag verkligen ingen motivation överhuvudtaget, så kan inte göra så mycket åt saken.

Var och tävlade i helgen. Västdanska mästerskapen. Vissa saker gick helt okej, andra helt åt helvete. Hatar att känna att jag kan springa riktigt snabbt när jag värmer upp, men sen när det väl gäller så spänner jag mig och så blir det bara dåligt. Hänt för många gånger det senaste halvåret. Jobbigt att sitta med tårarna i ögonvrån efter varje tävling. I lördags kände jag att jag inte orkade mer, var på väg att säga till min tränare att jag lägger av nu, ingen mer friidrott för mig. Men sen tog min envisa sida över istället och sa till mig att jag bara får ta och träna som en dåre hela sommaren. Vore så skönt om det kunde gå riktigt bra igen.

Här är en bild från 200m-loppet i söndags. Ingen supertid, men sprang rätt dåligt, vann rätt stort och kände att jag hade mycket mer i mig, så det är ju positivt i alla fall. Dock finns det ju en del att ändra på löptekniken, som ni kanske ser..

en hemsk historia om ett barn

När jag var liten, inte mer än några år, fick jag mig en kompis. Hon bodde i Danmark, så vi kunde inte träffas så ofta, men när jag var nere och hälsade på min farmor och farfar träffades vi varje dag. Hoppade hopprep, lekte med hennes hamster, umgicks som barn gör mest. Trots att vi inte var speciellt gamla så följde hon med farmor och farfar en gång när de åkte och hälsade på oss i Sverige. Jag var tyvärr sjuk hela den veckan, men jag kommer ihåg hur glad jag var över att få träffa henne igen, över att få visa henne mitt hem och hur jag bodde. Det var en av mina allra bästa vänner när jag var liten.

När min kompis var i tioårsåldern flyttade hennes familj ifrån den lilla byn där mina farföräldrar bor. Vi tappade kontakten och träffades mer och mer sällan. På senare år har vi fått tillbaka kontakten lite, via bland annat facebook. Vi pratar inte direkt med varandra, men vi vet åtminstone vad den andra gör. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att skaka lite på huvudet åt det jag sett henne göra, det hon blivit till och jag skäms verkligen för det, men vissa saker har jag bara väldigt svårt att förstå. Jag kunde inte få det till att hänga samman. Hon kändes inte som samma person längre, hade förändrats så mycket. Det gör man visserligen på 10 år, men det var inte bara en vanlig förändring, det var mer än så. Jag förstod att det var något som inte helt stämde. Någonstans på vägen måste något ha blivit fel.

Jag kommer ihåg att jag sprang in i henne på en restaurang för ett antal år sedan. Det var innan facebook-tiden, när vi inte hade hört ifrån varandra på ett tag. Jag kände att något var galet, jag hörde på henne att allt inte var helt som det skulle, men mer än så visste jag inte och eftersom jag och hon inte längre umgicks kände jag att jag inte riktigt hade något med det att göra.

Min gamla barndomskompis har nu skaffat sig en blogg. Jag har varit inne och läst några få gånger och förstått att hon inte mår så bra. Att hon haft ett svårt liv, men att det börjar gå åt rätt håll. Jag har dock aldrig förstått vad som gått snett. Inte förrän idag.
Jag gick in och läste ett inlägg hon gjorde där hon berättade om sin barndom och helt plötsligt föll alla bitarna på plats. Nu förstår varför hon blev som hon blev, varför hon gjort det hon gjort och efter idag kommer jag aldrig se det på samma sätt längre. Nu förstår jag att det var ett rop på hjälp, ett sätt att överleva.

Det gör mig dock väldigt ledsen att folk ska behöva vara med om sånt här. Att barn ska råka så illa ut. Att det finns barn som blir slagna. Och att ingen runt omkring märkte något. Att jag inte märkte något. Även fast jag vet att det inte var mitt fel så känner jag skuld på något sätt, eftersom jag inte upptäckte att det var något som var fel. Och ännu värre, att ingen annan, ingen vuxen människa, gjorde något åt det.

http://www.miss-fail.com/p/hvorfor.html?spref=fb
Här kan ni läsa hennes historia. Jag tycker det är bra att hon berättar om det, så att folk kan se att det faktiskt händer. Så att folk kan öppna ögonen. För sånt här får bara inte hända.

när man är van vid att lyckas slår ett misslyckande så jävla hårt

Jag hatar att misslyckas. Är inte van vid det, vet inte hur jag ska hantera det. Har faktiskt bara misslyckats på riktigt en gång tidigare i mitt liv. Nu menar jag inte att mitt liv har varit en dans på rosor, även jag har haft en del svåra tider, men när jag väl velat göra något har jag alltid lyckats. Utom med en sak. Eller ja, två nu.
Jag vet inte vad som är jobbigast med det. Är jag rädd för vad omgivningen ska tycka? Ja, jag är nog det. Även fast jag vet att det är en obefogad rädsla så finns den där. Egentligen vet jag inte ens om jag faktiskt har en press på mig utifrån att klara allt. Det kanske bara är något jag byggt upp, eftersom pressen från mig själv är så hög. Jag är nästan aldrig nöjd. Känner nästan alltid att jag kunde gjort bättre. På sätt och vis är det bra, eftersom det får mig att anstränga mig mer, men samtidigt gör det att jag bryter ihop totalt om det inte går som jag vill.

Känner mig så jävla dum på något sätt. Känner mig lite ovärdig. Börjar fundera på om jag verkligen kommer klara av det här. Men det vet jag egentligen att jag kommer. Jag är så otroligt envis. Mycket mer envis än vad folk nog vet. Jag har blivit ganska bra på att dölja det. Men nu ska jag ta fram det igen. Tänker inte misslyckas en gång till. Jag vägrar.