Jag är inte bra på det här med att stå still på ett ställe, längtar nästan alltid vidare, vill alltid bort på något sätt. Enda stället jag någonsin trivts riktigt bra på ligger 200 mil norrut och där vill jag inte ens bo längre. Det är visserligen lika härlig, kall, frisk luft, lika kylig och vacker vinter, lika tyst och livlös stad och lika otroligt fin utsikt över fjällen, men det är ändå inte samma sak, inte ens i närheten. De flesta jag känt där, de som fått mig att må så bra, de som gjort att jag älskat den staden, att jag för en gångs skull i mitt liv inte längtat bort, de är inte kvar. Några få av dem är, men de flesta har ännu en gång lyft sina vingar och sprungit vidare i livet, mot nya mål. Och just därför ser jag ingen mening med att bo där längre. Många har sagt till mig att jag ju kan flytta dit när jag blir gammal, jag svarar alltid med ett bestämt "nej!". Nu vet ni varför. Åtminstone den ena anledningen. Det andra är att jag inte vill att något dåligt ska kunna förstöra staden för mig, inte förstöra min tid där. Jag behöver en plats på jorden där jag kan få tro att allt är perfekt, även om jag vet att det verkligen inte är det, inte ens jag som var helt sinnessjukt förälskad i staden mådde bra hela tiden. Men ändå så tror jag på något sätt att det är perfekt där. Och det vill jag fortsätta tro, så att jag kan drömma mig bort när livet känns tungt.
Det var egentligen inte alls Kiruna det här inlägget skulle handla om, det var bara det att en himla massa ord flög genom huvudet och ut genom fingrarna när jag väl började skriva. Så jag lät det bli så. Det här inlägget skulle ju egentligen handla om att längta bort.
Jag är tillbaka i Danmark nu. Det kändes helt okej de första två timmarna, sen smög rastlösheten sig på igen. Jag har inget att göra och ingen av mina vänner är tillbaka än. Jag vet inte vad det är, men jag vill vidare. På något sätt så kan jag inte sluta drömma om framtiden med fina resor och nya ställen att upptäcka. Fast det kanske är just vad det är, drömmar. Jag kanske fastnar här. Fast nej. Jag känner mig själv, jag kan inte sitta still.
Fast egentligen har jag inte riktigt kommit till det jag tänkte skriva om nu heller. Jag har längtat bort härifrån många gånger innan. Jag har längtat hem några gånger, längtat efter min familj och mina fina vänner hemma. Fast oftast har jag längtat upp till mitt snöland. Det gör jag inte nu, inte som innan. Nu längtar jag till ett ställe jag knappt varit på, som jag inte har någon aning om hur det är eller någonting, jag vet bara att jag skulle vara lycklig om jag var där.
Det är knasigt vilka svängar livet tar ibland. Fast samtidigt, när det är så här bra svängar kan jag inte göra annat än le. Och det kanske är som folk säger; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
